Min historia...
Fina härliga Du!Jag har varit på botten, långt där nere där allt känns som det svartaste hål.
Där ångesten kryper så nära att man tror att man ska bli uppäten och aldrig mer komma tillbaka. Jag kände mig så otroligt ensam och rädd, hur skulle jag orka. Att orka komma upp på morgonen, få iväg barnen till dagis och skolan, orka ta tag i hemmet och se till att alla fick mat på bordet. Minsta gnäll och bråk från barnen gjorde att jag nästan bröt ihop. Från jobbet fick jag alltid höra att jag var stark, min man var svårt hjärtsjuk vid den här tidpunkten. Jag kände pressen att vara den där starka frun, mamman, arbetskamraten och anhörig. Utåt sett var jag stark, jag klarade ut alla situationer jag ställdes inför och lyckades alltid ro allt i land. Problem? Ja men det löser jag!
Kroppen orkar inte hur mycket som helst. Jag fick alla varningssignaler, men jag lyssnade inte. Jag hade inte tid, jag hade inte tid! Så när min man avled så kollapsade jag, den berömda väggen slog till hård och skoningslöst. Periodvis var jag förlamad, av utmattning och sorg. Att få upp barnen till dagmamman tog alla krafter så när jag lämnat dem gick jag och la mig. Kunde inte sova trots att jag var så trött att jag kunde svimma, jag var så stressad och uppe i varv. Jag var verkligen på botten och vägen upp var inte självklar.
Men något inom mig vägrade slockna, en känsla av det måste finnas en mening med allt man går igenom. Jag har alltid haft en känsla av att mitt liv inte kommer vara 7-16 där varje dag är en andra lik. Och tro mig det har verkligen inte varit en rak väg.
"Jag vägrar simma i mellanmjölk
Jag ska bada i champange"
Varför coachar jag högpresterande och högkänsliga kvinnor?
Det tog många år innan jag förstod hur mycket jag blivit påverkad av mina barndomstrauman.
Att sätta mitt värde i hur duktig jag var på att prestera trodde jag var normalt. Jag var den tjejen som kände in, lyssnade av, tog in och vände ut och in på mig själv för att alla runt omkring mig skulle må bra.
Aldrig nöjd, så jag pressade mig själv hårdare och hårdare. När min man avled 2008 började jag ifrågasätta livet jag levde. Insåg att jag var medberoende sedan barnsben, att min högpresterande och högkänsliga sida var ett resultat av allt jag gått igenom i livet. det var mitt sätt att överleva.
Jag har alltid haft en känsla av att livet är obegränsat av möjligheter, det är endast vi själva som sätter gränserna för hur vi vill leva och vad vi kan uppnå. Trots allt jag gått igenom har det ändå funnits en röst djupt rotad som guidat mig. Jag har lyckats vända mina motgångar till en styrka och något jag kan använda för att växa som människa. Sorgen efter min man som gick bort blev en styrka att hjälpa fler människor att läka sina tidigare Jag och väva ihop kropp och själ. En påminnelse om att livet är skört och det gäller att ta hand om det vi har, här och nu. Att bli änka vid 29års ålder ser jag som en styrka och jag är tacksam för påminnelsen om att jag klarar mycket mer än jag kunde tro. Bara vi vågar tro på oss själva, kliver utanför vår comfort zone och tydligt agerar efter visionen är livet fullt av möjligheter.
Jag kan hjälpa dig att nå din sanna potential. Guida dig att hitta det som är Din sanning, det som är rätt väg för dig att vandra.
För efter en utmattning, trauma, sorg eller uppvaknande är inget som det tidigare var. Allt känns nytt och att hitta en balans mellan det som varit och den du är nu kan kännas överväldigande.
Jag har gjort den resan. Jag kan visa dig vägen till andra sidan.